söndag 21 januari 2018

Prästafallet - en spännande upplevelse med tragisk historia


Delar av julledigheten ägnades åt rejäla skogspromenader, med inriktning på att upptäcka nya spännande platser, sevärdheter eller liknande. Det blir så klart hyperlokalt eftersom det handlar om just min hembygd, men eftersom över 2.500 personer valt att läsa om t ex Trollstenen anar jag att det finns ett visst intresse och fortsätter berätta.

I en lokal facebookgrupp bad jag om tips på spännande, udda, historiska platser som jag inte redan hade besökt och visst kom det tips. Bl a ett om Prästfallet, något som jag i min enfald var helt övertygad om skulle handla om ett vattenfall. I krokarna kring Rogsås, där det skulle återfinnas fann jag på kartan en sjö med namnet Prästgårdssjön. Kartan vittnade också om en rejäl sankmark som tillflöde och ett vattendrag som utlopp och rätt så några höjdkurvor. Coolt ett vattenfall i Kinnarumma, det måste jag upptäcka. Kanske är det särskilt spektakulärt i vinterskrud med frusna vattenmassor? Men så fel jag hade! Det gör dock inte upplevelsen sämre, om än att sanningen är mer än tragisk.

Platsens betydelse var långt mörkare och mer bokstavlig än vad jag hade kunnat ana. Vi promenerade hela vägen, vilket jag verkligen kan rekommendera. Parkera vid Kinnarumma kyrka och fortsätt Rogsåsvägen (det går en tunnel under 41:an) så får du en riktigt skön promenad på uppskattningsvis 6-7 kilometer tur och retur. Ta med något att dricka, det är fina vägar att gå på men de snirklar sig rejält brant uppåt på sina ställen.

Du passerar Rogsås upp emot Änghagen där passerar du bommen och fortsätter vägen rakt fram vidare genom skogen. Efter en ganska bra bit (kanske en dryg kilometer) finns en liten, gammal skylt som vittnar om platsen. Var uppmärksam, den är ganska sliten och lätt att missa. Följ pilen på skylten, det finns egentligen ingen stig till platsen men ca 100 meter in från vägen finns en rejäl ravin, och ovan den en skylt. De här koordinaterna torde leda dig ganska exakt till platsen för skylten. Prästafallet är alltså inget vattenfall utan en plats där prästen eller till och med kyrkoherden en mörk natt mot juldagsmorgon på 1500-talet föll mot döden i den branta ravinen. Uppgivna församlingsbor som efter lång väntan åter begav sig hemåt efter utebliven julotta sägs ha funnit kyrkoherden död i ravinen.

På platsen finns en skylt med följande beskrivning:
"En olyckshändelse, som gått från man till man, men varom skriftliga bevis ej stått att erhålla, var när kyrkoherden omkom på vägen mellan Seglora och Kinnarumma en juldagsmorgon. Händelsen har berättats från släkte till släkte och förefaller därför vara sann.

Händelsen utspelades mellan Finnedalen och Kinnarumma vid ett berg intill torpstället Hultsbacken; den lär ha inträffat någon gång under 1500-talet. Andra vägar än ridstigar fanns icke på den tiden. Prästen färdades på hästryggen mellan kyrkorna.

Nu skulle det bli julotta i Kinnarumma kyrka, dit folket hade samlats från olika delar av socknen.

På vägen kom pastoratets kyrkoherde ridande på sin häst. Även han hade måst stiga upp tidigt för att hinna fram i rätt tid. Nog gick det bra på sommaren, men att företaga en sådan resa i midvinternatten var säkert besvärligt. Den trogna hästen gick i sakta mak på ridstigen, som så många gånger förr. Prästen kände sig säkert trygg på hästryggen, kanske mediterande över vad han skulle säga församlingen till uppbyggelse. Kanske tänkte han på huru han skulle tala om Frälsarens ankomst där borta i Österland. Så skulle han visa sin hjord vägen till frälsning.

Men som ofta sker, skulle det bli annorlunda denna juldagsnatt. Himlen började plötsligt mulna. Det susade så tungt uti skogen. Svårt var det att följa vägen förut, men nu blev det plötsligt ännu svårare. Måhända han litade på hästen, som så många gånger förut fört honom till målet. Om c:a en halv timma skulle han träda in i helgedomen för att förkunna Guds ord till menigheten.

Folket väntade på kyrkbacken prästens ankomst, men det dröjde, i dag var han försenad. Måtte han ändå komma . Väntan blev lång, talgljusen brann ned. Varför kom han inte? Man gissade, att kanske en plötslig sjukdom lagt hinder i vägen, och så började den ene efter den andre vända åter till sina hem.

När folket från Finnedalen kommit halvvägs mot hemmet, fann de sin själasörjare vid ett bergsstup med krossad panna. Hästen hade brutit benen och var ur stånd att röra sig, kanske han halkat på den hala bergskanten, kanske blivit skrämd av vargyl, vad vet man? Borta var emellertid gudsmannen.

Anders Kihl
Så har berättelsen gått från släktled till släktled. Egendomligt är, att anteckningar om händelsen saknas, men kanske tidpunkten för händelsen ligger så långt tillbaka i tiden, att dylika händelser ej blev antecknade."

-------

Hoppas du hittar platsen, finner den lika spännande som jag och att du får en härlig naturupplevelse på vägen. Stort tack till Kenneth som tipsade om platsen. Har du som läser tips på spännande platser i Borås med omnejd som jag och våra läsare borde upptäcka? Tipsa gärna.

Hela förloppet är nedtecknat och undertecknat av en N.M. där jag i nuläget dock inte har en aning om vem personen ifråga är. Är det någon som vet vem som döljer sig bakom initialerna får ni väldigt gärna kommentera med med information eller skicka ett mail till anders.kihl@boras.com.