fredag 9 februari 2018

Bredareds vandringsleder – en fantastisk naturupplevelse!


I Bredared har man förstått det där med att vandring, det är bra det! Idrottsföreningen i samhället har gjort i ordning flera olika vandringsleder och motionsspår med utgångspunkt från Klockaregården, mittemot skolan. Den kortaste är 2,5 km och den längsta 13 km och spåren är markerade med olika färger så att man lätt hittar rätt.

Jag har tidigare gått den långa leden, men då var det när försommaren var som allra grönast och vackrast. Nu var det dags att testa hur leden är på vintern!

En vacker vintermorgon var det då dags. Vi packade våra ryggsäckar med sittunderlag, mackor, bulle, chokladkakor, kaffe och varm saft. Vandring är ibland förknippat med mycket prylar och jag får ofta frågan om vad man ska ha för kläder, utrustning och liknande med sig. Mitt bästa råd är sköna skor och en ryggsäck packad med rejält mycket fika, för ingen annanstans smakar det så bra som när man är ute! Och när man är ute ska man njuta och ta många och långa raster.

Vi tittar på kartan vid parkeringen och bestämmer oss för att ta det längsta spåret, det vitmarkerade 13 km. Huvudanledningen till det är utsikten vid Veksjöberget som jag vet är något alldeles speciellt och detta vill jag visa för min kamrat som är med.

Den första biten går vi på lite bredare motionsspår och det känns skönt att mjuka upp kroppen lite innan de smalare stigarna tar vid. Skogen vi går igenom känns ömsom gammal och trolsk, ömsom glesare och luftigare. Efter några kilometer kommer vi fram till Rudesjön och gör den första pausen för att pusta ut lite, smaka lite på chokladkakan och ta av den extra tröjan som var på sedan starten.


Efter sjön blir stigen smalare och det börjar bli backigare. Vårt samtal stannar av i takt med uppförsbackarna, men det som är så bra och skönt med vandring är att det får göra det, det blir bara en liten paus och sedan fortsätter man där man var. En stunds tystnad som kan bli så obehaglig i ett rum blir bara njutbar när man är i skogen. Tankarna flyger lite som de vill, allt från funderingar på vilken fågel det är som låter där borta till minnen från barndomens utflykter sveper förbi i huvudet. Någon sa någon gång till mig att vandring är som att rensa i vindsförrådet för hjärnan, man hittar en massa saker som man tittar på, slänger en del och sparar resten och det ligger något i det.

Efter uppförsbacke kommer nerförsbacke och stigen växlar in på en skogsväg då och då och vi kan sträcka ut lite mer. Snart kommer vi fram till sjö nummer två på den här leden, Acksjön. Solen har nu kommit fram och vi ställer oss en stund med ansiktena uppåt, så där som man gärna gör när solen börjar värma igen efter många långa, mörka månader. Längs med sjön finns det några hus och vi kastar lite avundsjuka blickar bort mot dem. Här bor de bra!

Nu börjar en lång uppförsbacke upp mot toppen av Veksjöberget där vi har planerat ett längre stopp. Stigen slingrar sig uppåt i en knapp kilometer, men lutningen är inte så brant så med ett jämnt tempo kommer vi snart upp till toppen och får njuta av den fantastiska vyn som breder ut sig. Långt nedanför oss ligger den lilla Veksjön isbeklädd och runt om oss är tallarna snöiga och rimfrostiga. Solen lyser och vi ser långt, långt bort över det mjukt kulliga, skogsbeklädda landskapet. Här är det skönt att vara!



Vi tar en lång rast, tar på en dunjacka och äter vår matsäck sittandes på varsitt sittunderlag och njuter av att vara här. Luften känns kall men skön. Tystnaden bryts då och då av ett hundskall långt bortifrån, men i övrigt är det lugnt. Vi tar en påtår, en tretår, reser oss ibland och gör några OL-floka-rörelser (någon som minns de från Lillehammer -94?) för att få lite värme i tårna som börjar bli lite kalla. Snart blir det för kallt att sitta ner, så vi tar av oss extrakläderna och börjar gå igen. Vi passerar ett hygge och kommer in i en fantastiskt fin skog, ganska gles och med ett mjukt, härligt täcke av mossa som matta. ”Som att gå på honung” som en vandringseldsjäl en gång beskrev det för mig.

Leden korsar asfaltsvägen och markerar att vi har kommit ungefär halvvägs på vår vandring. Vi passerar hagar med hästar, mer skog och ruiner av gamla torp. Leden går här ganska mycket på skogsväg, så strax är vi framme vid Habeltorpasjön och letar efter dödisgropen som finns här, en lämning från istiden. Vi tror att det är den vi ser, men de geologiska kunskaperna är inte riktigt på topp så vi är lite osäkra. Vid sjöns ena ände finns en fin liten badplats, med en flytbrygga uppdragen på stranden, drömmandes om varmare tider.

Arvid Johansson, projektledare
Cykla och vandra i Sjuhärad
Solen börjar gå ner och himlen färgas rosa och orange. Den sista biten pinnar vi på lite extra för att hinna med en omväg in i stiftsreservatet Bredareds ekhagar som ligger en stenkast bort från leden. Här växer ståtliga ekar i en vacker hage, allt skött av Svenska Kyrkan. Ekarnas kala grenar mot den rosa eftermiddagshimlen är något alldeles extra att se och vi försöker förgäves att få till en skarp bild med våra mobilkameror.

Nöjda och lagom möra kommer vi fram till parkeringen igen och vandringen är över för den här gången. Vi konstaterar att vandringsleden är lika fin på sommaren som på vintern och det tar inte många kilometer i bilen innan min kompis säger ”undrar hur det ser ut här på hösten, det måste ju vara jättefint!”. Veksjöberget, vi syns i höst igen!

Mer information om leden, kartor m m  hittar du här. Nyfiken på mer kring vandring i Sjuhärad? Kolla in vandraisjuharad.se!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar